Nu var det väl ändå dags efter 18 långa år att åka tåg ensam. Tåget som ska till Malmö rullar in på perrongen, hjärtat bultar. Jag hade memorerat vagn och sittplats, mamma var med på stationen som stöd. Vi står och väntar på att tåget ska stanna. Vagnen framför oss saktar in och vi ser att det klart och tydligt står vagn 14, så typiskt. Mamma och jag halvspringer lite smidigt ner till vagn 11, tror mamma var nervösare än mig för ett ögonblick då jag aldrig sett henne kuta iväg så fort.
Jag staplar in på tåget, vagn 11 och glömmer helt att säga adjö till mamma, nu hade jag ett mål plats 102 var min. Till min förskräckelse så ser jag att tåget är proppfullt och att alla platser är upptagna.
Jag är inte direkt någon person som gärna pratar med främmande människor. Men nu var jag tvungen det satt en tant på min plats och en yngre tjej bredvid henne. Jag får fram med darrande ord "ursäkta men du sitter på min plats" tjejen reser sig fort upp men tanten ser lite besvärad ut. Jag får iaf min plats som tanten satt på men den yngre tjejen fick inte sitta kvar på sin utan den tog tanten. Nu sitter jag iaf på ett proppfullt tåg på min plats bredvid tanten som fortfarande ser lite halvsur ut och är på väg till Malmö, ganska stolt är jag ändå. Men att åka tåg själv vet i fan om jag gör fler gånger. Så Emma och Sofi känn er jävligt hedrade detta är för er skull!!!